6 6 6

var mitt dopamin så är jag din favoritsång i form av leukocyter i ditt blod

Idag är det gårdagens imorgon. Igårnatt kunde jag inte somna, allt kändes så oerhört viktigt, så mycket ting jag bara var tvungen att ha sagt, ringde nästan men klockan visade halv fyra och trots din skeva dygnsrytm så nja. Och ja, visst, logiskt sett så var det ju idag halv fyra men jag räknar inte det som ny dag förrns jag vaknat, alltså blir det väldigt konstigt de nätter man aldrig går och lägger sig.




















Numero Korea 6 january 2009, photographer(s): Sofia Sanchez, Mauro Mongiello
och jag har en fetish för kemiskt färgat hår.

Intressant hur jag alltid lyckas romantisera den kommande morgondagen. Allt tjaffs och hyckleri om att leva i nuet har jag i tanken gett upp. Varje ångestfylld avslutad kväll tröstar jag mig med tanken på morgondagens magiska möjligheter. Men när man väl somnat efter att ha stirrat sig halvt blind på den där lysande elkontakten/svimmat av efter att ha hypnotiserat sig genom att upprepa en låt i hörlurarna tills texten och ljuden är så välkänd att det är tystare än tystnad, ja när man väl vaknar upp så känns dagen lika grå som den gjorde igår. Alla tröstande tankar, Imorgon tar jag itu med ditt, imorgon ska x få veta datt, ja morgondagen blir ju idag och idag är aldrig något utöver det vanliga. Nej får trösta mig med att en förändring Kommer att ske, en annan dag, kanske inte imorgon men någon "imorgon" kommer det vara.

fin grej, att ligga i ett vinrött tält som blir transparant av solljus och tack vare denna egenskap aldrig blir klaustrofobiskt utan snarare känns som en andlig omfamning. att andas in så djupt astmarökar-lungorna förmår och försöka hålla inne den där doften som säkerligen är hur banal och egentligen inte alls kan klassas som doft utan snarare lukt, men för mig är den det godaste som finns och jag skräms av tanken att du ska känna lukten för ofta och vänja dig till den grad att jag knappt uppfattar den längre och allt det där magiska är som bortblåst.
utnötta halvslitna lakan som kramat många kroppar, lakan som träffat någon blir aldirg demsamma, inte ens efter tvätt. på något vis är de förevigt besudlade av andra, som om man i sovande tillstånd är helt öppen för intryck och ickedömande och att på något vis lämnar man en bit av sig på alla plaser där man drömt.

eller så är jag överdirven och klyschig och allt det där som känns speciellt handlar bara om associationsförmågan.

In March 1947, at a motel in Phoenix on a stopover while traveling back home from tour, Mike started choking in the middle of the night. As the Olsens had inadvertently left their feeding and cleaning syringes at the sideshow the day before, they were unable to save Mike. Lloyd Olsen claimed that he had sold the bird off, resulting in stories of Mike still touring the country as late as 1949.

Jag vet inte, förmodligen så är mitt spindelväv av försvarsmekanismer så tätt att verkligheten knappt längre kan nå in.
Men samtidigt, eller mer, om så är fallet så tänker jag somså att det inte alls handlar om att jag är mindre uppskattad när du inte visar någon uppskattning. att avståndstagandet är ett tecken på önskad intimitet. Eller så Är det precis som det känns, kallt och fördjävligt.

Liv Tyler by Ellen von Unwerth

jag ser klyschor som något overkligt, något överdrivet och som bara sker på film eller i sagor, något som upprepas i låtar, som tagits fram, är en sammansättnign av alla de vanliga känslor till en supernova av relaterbara sinnesstämningar eller företeelser. men så är det inte, klyschan är just en klyscha för att den är så djävla självklar och uppenbar, banal och oundviklig. iaf när man tänker på tonnårskänslor, tomhet efter diverse ja och ja och helvete helvete helvete helvete helvete jag är hår- och slaggklumpen i ditt avlopp. jag ÄR oflytet.

förresten så tänker jag ta mig friheten att agera alarmcentral och ambulans även fast du inte ringt 112. sådetjävlaså och ja här kan man välja att kalla sättet jag valt att formulera min frustration för halvklyschigt men då talar vi om hur oorginellt det där lät men förihelvete hur många miljarder finns inte och jag bryr mig inte för et är precis vad mitt budskap var och jag är inte så speciell. fuck lajf








lite fler bilder jag tog i torsdags va. har fortfarande inte något redigeringsprogram så det är lite ojämnt. det var så himla immigt. djävla tropiska skog.

en avtrubbad person med panikångest. det går inte ihop. eller det är just vad det är det mest naturliga utfallet och jag slår mig på bröstkorgen och är så rädd att det ska eka.
lyssnar på musiken jag gillade igår (eller det är inte längre igår, det är nu precis fyra år sedan och jag känner mig likadan trots att vi inte är samma person) och får panik. utan anledning. eller jo, känslan att jag valde fel där någonstans, att jag hamnade på villovägar, just den dagen jag associerar med just denna låt, när vi var på vinterpromenad.
Alldeles för kallt klädd och jag lyssnade på din mp3 alldeles för högt, blev nästan påkörd av en bil när jag sprang före alla andra. halkade och fick ont i rumpan. men det var bara fint, smärtan påminde mig om att jag på något vis var levande på mina egna villkor.

jag ska upp om fyra timmar, jag vill inte. jag tänker på den där dagen som KOMMER att komma, vare sig man tror det eller ej, dagen då alla bär svart. men jag tycker att alla ska komma i sin favorit hemma-mys utstyrsel, det är den enda sanna äkta utstyrsel man kan bära, den som man känner sig mest som sig själv i men samtidigt är minst lik sig i.